FOMO – coronans bästa vän?

”Det finns ingen som hade så mycket FOMO som Sofia, 16 år”.

Såhär förklarade min storasyster min tonårstid för vår lillasyster i helgen, och beskrev hur kompisar, fester, träning, jobb, alltid gick före det som var mitt värsta tänkbara scenario; ”att sitta hemma”.

Fast jag tror egentligen inte att min #fomo (Fear Of Missing Out) kom i tonåren, utan mycket tidigare, bara på andra sätt. Och eftersom jag alltid varit envis som tusan, och bestämt mig för att allt går om man bara vill, så fick jag igenom både småstjärnorna-uppträdande och skolfotografering, med halsfluss och feber. Med varierat resultat, ska sägas, småstjärnorna överlevde jag genom att äta ett helt paket fisherman på 2 timmar (bara lukten av fisherman ger mig magknip idag), och ni kan ju tänka er hur snyggt ett 40 graders feber-skolfoto blev… Skolresan i 6an fick däremot ryka, och tanken på den svider lite än idag.

Jag tror nog att jag med tiden jobbat bort min fomo, har lättare att säga nej, antagligen för att behovet av egentid och tystnad kom först i vuxen ålder för mig. Samtidigt, på bilden ser ni mig ligga på golvet på en utflyktsbåt i Sardinien, med en begynnande förkylning och feber… Att inte jobba, eller ens gå utanför dörren, med feber har vi väl alla lärt oss det här året. Men kanske har min inställning inte ändrats så mycket som jag trott ändå. Att jag i helgen åkte till Stockholm för en systerhelg, trots att jag inte var 100% frisk, trots att jag egentligen inte var 100% säker på att min förkylning inte var corona… Var det ett resultat av fomo?

Kanske. Eller bara en naiv tro på att jag hade koll på covid. Att jag vid det här laget visste symtomen, kunde se skillnad på en förkylning och corona. Att jag, efter mitt super-immun-boostdygn (som jag berättade om på min Instagram), där jag vaknade pigg och nästan symtomfri dagen efter, kände min kropp och vad den blir frisk av. Herregud, jag är ju aldrig förkyld längre än kanske två dagar om jag bara vilar och näringsboostar?

Till saken hör också att min sambo varit förkyld veckan före, en klassisk förkylning, så det var ju helt rimligt att det var hans snuva jag fått. Men han var frisk igen, och nu även jag – typ. Inte behövde jag ställa in vår efterlängtade Stockholmshelg?

Kände mig dock sämre redan första kvällen i Stockholm, och efter en nästan sömnlös natt (jag hade gått från att bara nysa ibland till att inte kunna andas genom näsan) mådde jag såklart inte bättre lördag morgon. Fick svälja min stolthet, köpa klassisk nässpray, och acceptera att förkylningen kanske inte var helt över ännu. Att jag kände mig lite seg tänkte jag berodde på frånvaro av sömn (jag är inte van att överleva på bara två timmar…) men tog mig ändå igenom bio och middag ute helt okej. Jag valde dock att åka hem när de andra ville vidare (alkohol och extra sen hemgång kändes liksom inte så smart för ”förkylningen”).

Trots en hel natts sömn (tack vare nässprayet…) kände jag mig inte bättre på söndagen. Mer trött och lite utmattad av att inte bete mig som vanligt ”in public”, och att inte vara i sitt eget hem. Så, jag var kanske inte den roligaste, gladaste systern på söndagen utan ville mest hem, hem för att bli 100% frisk (stressen över att kanske behöva ställa in nästa veckas jobb började smyga sig på)…

Eftersom jag styrs rätt mycket av problemlösar-tänk kom det nog lite ångest över att inte kunna äta exakt så som jag ville, sova optimalt, ta mina kosttillskott…Besvikelsen över att ha blivit sämre över helgen ville jag fixa på de sätt jag kan, jag har för bra koll på min hälsa för att vara så dum att jag gör sådant som förvärrar mitt tillstånd. Så ja, ånger och frustration.

Hemresan från Sthlm var rätt tuff, jag hade blivit mer täppt efter några omgångar nässpray (beviset på att det faktiskt är beroendeframkallande – så fort jag gick över till saltvattenspray i Göteborg försvann det täppta…). Men ingen feber, ingen hosta, inga magproblem, knappt halsont. Men eftersom förkylningen gick åt fel håll, och jag ville veta om jag kunde jobba i veckan eller inte, så gick jag ändå och covid-testade mig på måndagen. Trots att snuvan nästan gått över och det egentligen kändes lite löjligt.

Någonstans igår (onsdag) morse började jag ändå fundera över corona. Googlade symtom (för hundrade gången), läste runt, men påmindes mest om att jag inte kände igen mig i en enda corona-historia som jag läst. Men. En förkylning går över, blir bättre, rätt snabbt. Jag själv var inne på tredje dagen hemma med vila, men kände mig lika trött på måndagens korta promenad som på onsdagens. Som ett segt täcke som gör att både kropp och huvud är lite långsammare. Luktsinnet var som bortblåst sedan i helgen och smaken nedsatt (typ det enda symtom som fått mig att faktiskt överväga corona, även om samma sak kan hända vid en förkylning). Så, sent igår kväll kom smset med svaret.

Och ja – jag delar, fastän jag skäms för att jag åkte lite halvförkyld till Sthlm, och fastän jag har ångest över att jag kan ha smittat mina syskon (och andra?). Men för att JA: pyttelite snuva och lite trötthet kan tydligen också vara corona! Jag som varit med i corona-undersökningar sen i våras och fått testa mig 3 gånger, ihop med att svara på enkäter med frågor om symtom, trodde verkligen att jag hade koll. Men jag lät alltså avsaknaden av alla de där klassiska symtomen; hostan, andningssvårigheterna febern, kroppsvärken, dåliga magen…lura mig.

Så, om någon läser detta och känner minsta lilla symtom… Lyssna inte om 1177 säger att det är onödigt att testa om det känns som förkylning (som de sa när jag ringde före helgen) – testa ändå!

Som ni hör är det här inte en ”akta er för corona, det förstör ditt liv”-historia. Jag vet i och för sig inte om det kommer bli värre för mig, men hittills har jag alltså haft något liknande en väldigt mild förkylning; lite snorig, täppt någon dag, lite trött och hängig. Tråkigt med luktbortfallet (snart har jag väl tagit slut på mina eteriska oljor för att jag desperat försökt överdosera för att känna lukt, helt utan resultat), men ändå väldigt oförargliga symtom.

Men sen är det ju inte superkul med ångesten och det dåliga samvetet över att de jag träffat redan innan jag fick symtom nu också måste testa sig och vidta försiktighetsåtgärder. Deppigt att jag behövt ställa in 4 yogaklasser, och allt övrigt jobb (extra kul som egen företagare helt utan sjuklön och karens…). Att behöva hålla sig hemma minst 7 dagar, även om man börjar känna sig bra, och inte ens få gå och handla. Att ha massa som man skulle kunna göra men inte ha orken att ta tag i det. Att inte kunna pussas eller kramas med sin pojkvän som man dessutom redan varit ifrån i en vecka…

 

Note to self alltså, och andra. En töntig liten förkylning kan vara corona. Och om du som jag tror att du ändrat ditt förhållningssätt till hur man beter sig med minsta lilla symtom, vänta tills det innebär att du måste överväga om du ska ställa in något du längtat efter trots att du faktiskt mår bra. Sååå lätt att släppa 2020-tänket och falla tillbaka in i ”jag har koll” ”jag känner min kropp” ”hur farligt kan det vara”-tänket. Nu gjorde jag misstaget åt er, så slipper ni sen… Deal?!

 

2 Comments
  • Anna
    Posted at 22:33h, 29 oktober Svara

    Så fruktansvärt oansvarigt att åka tåg, gå på bio och restaurang när man är förkyld… Inte konstigt att det sprids så snabbt när vissa struntar i alla tydliga rekommendationer… Undrar hur många du hann smitta…

    • Sofia Eklund
      Posted at 12:39h, 01 november Svara

      Skrev detta inlägg eftersom jag ville varna andra att inte göra samma misstag som mig, fullt medveten om att jag gjorde fel och agerade naivt. När jag åkte upp hade som sagt mina symtom försvunnit, annars hade jag självklart inte åkt. I kontakt med VC avrådde de mig också från att testa eftersom de sa att i princip alla som kom in till dem o testade hade vanlig förkylning o inte covid just nu, så det bidrog ju såklart till min förkylnings-övertygelse. Detta var 2 veckor sedan och innan de nya rekommendationerna. Jag behövde komma hem från Stockholm och var fortfarande övertygad om att det inte var corona, med den ”kunskapen” jag hade då. De senaste dagarna har det skrivits mer om symtomfri smittspridning och nya råd som kommit m.m. Hade helt agerat annorlunda idag men lätt att vara efterklok… Min sambo var också sjuk före mig men testade negativt, så för mig var det så rimligt att jag fått hans förkylning eftersom vi bor ihop i en etta, vore nästan konstigt annars även om vi inte kramades o.s.v.
      Förstår din upprördhet och önskar såklart att jag agerat annorlunda. Har följt alla steg för smittspårning men inga ”positiva” svar ännu för de i den närmsta kretsen i alla fall.

Post A Comment